Landskapsarter
När Åland fyller 100 år utser vi fem nya landskapsarter i kategorierna fjärilar, skalbaggar, groddjur, makrofyter och träd (Vad är en makrofyt? Jo, det är en vattenväxt!)
Alla som ville fick vara med och rösta under maj månad. Vi fick in totalt 1734 röster, och vinnarna blev till slut: Apollofjärilen, sjuprickiga nyckelpigan, större vattensalamandern, blåstången och vildapeln. Tack till alla som röstade!
Här hittar du lite mera vetenskapliga fakta om alla kandidater inom de olika kategorierna.
Ängsnätfjärilen har tidigare vanlig på Åland men bestånden har minskat drastiskt och idag klassas ängsnätfjärilen som hotad (EN) i Finland.
Ängsnätfjärilen påträffas numera i Finland endast på Åland. Orsaken till den kraftiga nedgången beror troligtvis på habitatförlusten som det moderna jordbruket har bidragit till.
Ängsnätfjärilen trivs på torra och soliga, öppna betesmarker med kort gräs och blommande örter. Ängsnätfjärilarna på Åland är att betrakta som världskändisar då den kända finska biologen Ilkka Hanski använde just ängsnätfjärilarna på Åland som modellorganism i sina studier kring den s.k. metapopulationsteorin. Ängsnätfjärilarna på Åland har nu studerats i över 30 år och har tack vare metapopulationsteorin bidragit med mycket information om hur habitatfragmentering kan påverka en art, samtidigt som centrala frågor inom ekologi, biodiversitet och evolutionsbiologi har utretts. Metapopulationsstudien som görs på ängsnätfjärilarna på Åland beskrivs idag som den mest omfattande metapopulationsstudien.
Apollofjärilen är en av våra största dagfjärilar med ett vingspann som kan vara så mycket som 94mm (i regel mellan 62-94mm). Apollofjärilen känns lätt igen med sina stora vita vingar och de blodröda fläckarna på bakvingarna. Storleken och den ljusa färgsättningen gör att apollofjärilen är lätt att upptäcka när den aktivt flyger under soliga och vindstilla dagar i juli-augusti.
Bestånden har minskat på våra breddgrader, speciellt i Åbolands skärgård där beståndet har halverats under de 20 senaste åren. Apollofjärilen klassas idag som hotad (EN) i Finland och är fridlyst. De största förekomsterna i Finland finns på Åland och i Åbolands skärgård. Globalt påträffas apollofjärilen i nästan hela Europa och största delen av Asien.
Det är värt att notera att apollofjärilens naturliga livsmiljö är bergstrakter. På våra breddgrader påträffas ändå apollofjärilar i stenig mark ända ner till kusten. Apollofjärilen behöver för att trivas blomrika och kalkrika hällmarker, speciellt där värdväxterna vit fetknopp och kärleksört förekommer. Passliga livsmiljöer hittas således ofta på relativt steniga holmar och skär i skärgården. Denna typ av miljöer har minskat som en följd av minskat bete och mänsklig exploatering i skärgården.
Större båtspinnare är en nattfjäril som hör hemma i miljöer där det växer mycket ekar eftersom ekspinnaren i larvstadiet är beroende av ek. Hos oss hittas den större båtspinnaren således oftast i ädellövskogar, hagmarker och parker med ekar.
Den större båtspinnaren är en medelstor fjäril med ett vingspann på 39–47 mm. Som adult är den ganska uppseendeväckande eftersom framvingarna är vackert gröna och bakvingarna glänsande vita. Få av oss har sett den flyga eftersom den större båtspinnaren flyger på natten från början av juli till mitten av augusti.
På Åland har den större båtspinnaren varit fridlyst sedan 1986. Tidigare påträffades den större båtspinnaren i Finland endast i ekskogar på södra Åland men under slutet av 1990-talet blev den större båtspinnaren allmännare och en spridning kraftig österut har ägt rum under 2000-talet. I den senaste rödlistan från 2019 över arter i Finland klassades den större båtspinnaren som livskraftig (LC) i Finland.
Noshornsbaggen är med sina dryga 40 mm en av våra största skalbaggar. Hanarna har ett tydligt horn som gett arten sitt namn medan honorna har en liten knöl.
Noshornsbaggen förekommer cirkumpolärt och lever mellan 3 och 5 år som larv i t.ex. komposter och sågspånshögar innan den förpuppas och omvandlas till en fullvuxen skalbagge (imago). Trots att den ser rätt klumpig ut så flyger den bra och brukar svärma i veckorna runt midsommar.
Sexfläckig blombock är en mycket sällsynt och starkt hotad långhorning som som fullvuxen lever på äggräs, strätta och vänderot. Larvernas utveckling sker i Norden i ekved som har varit död mellan 20 – 60 år och angripits av svampen roströra.
I likhet med många långhorningar är dens väldigt specifika krav på livsmijö en orsak till att den är starkt hotad och en god orsak till varför man inte skall ”städa bort” död ved.
Sjuprickig nyckelpiga är kanske den för allmänheten mest välkända skalbaggen. Den sjuprickiga nyckelpigan äter bladlöss under hela sin livstid (både som larv och fullutvecklad skalbagge) och har därför en mycket stor ekonomisk betydelse för människor.
Tack vare att den är illasmakande och giftig att äta kan den kosta på sig en skarp färg utan att för den sakens skull riskera bli uppäten. Sjuprickig nyckelpiga förökar sig snabbt och parningsperioden sträcker sig från tidig vår till sen sommar.
Större vattensalamander är den största av våra två salamanderarter. Färgen är svart eller mörkbrun på ryggen och buken är gul med svarta fläckar. Under lekperioden har hannarna en tandad ryggkam.
Den större vattensalamanderns parningsperiod pågår länge: ofta börjar den i mitten av april och avslutas först i slutet av juni, men ibland kan den räcka till slutet av juli. Honan lägger därefter sina ägg i vattnet medan hanen går upp på land. Fullvuxna större vattensalamandrar uppehåller sig på land, ofta nära sina parningsplatser.
Vanlig groda förekommer i största delen av Europa, från Iberiska halvön och Irland i väster till Uralbergen i öster. Den är i många av sina utbredningsområden den vanligaste grodarten. Den vanliga grodan skiljs enklast från vår andra grodart, åkergrodan på sitt läte.
Vanlig groda har en kort men intensiv parningsperiod ofta i mitten på april då man kan höra den kväka vid sina lekplatser. Utanför parningsperioden rör sig grodan främst på fuktiga och skuggiga platser på land.
Vanlig groda övervintrar antingen på land eller i vatten.
Vanlig padda har en vid spridning i Europa och delar av Asien. I Europa förekommer arten överallt från Medelhavet till norr om polcirkeln.
Till skillnad från grodor har paddan en vårtig, sträv hud och två parotidkörtlar bakom huvudet. Till skillnad från våra grodor brukar paddan ofta föröka sig i större vattenförekomster som kan innehålla både kräftor och fisk. När paddan inte leker kan den röra sig långt, ofta flera kilometer från sina parningsplatser. Paddan är giftig.
Tuvsträfse är en liten kransalg (5–15 cm) som i Finland bara finns här på Åland. Även här på Åland är den mycket ovanlig och har endast påträffats på ett fåtal platser i våra kustvatten.
Det första exemplaret på Åland hittades så sent som i juli 2004. Tuvsträfse är så pass ovanlig i Finland att det inte har varit möjligt att ge arten någon officiell rödlisteklassificering i Finland.
Tuvsträfse hör till kransalgerna som är en gammal grupp taxonomiskt sett och troligtvis de som gett upphov till våra landlevande växter. Hos oss kan vi hitta kransalger i både sjöar och i Östersjön. Då det kommer till sjöar föredrar kransalgerna kalkrika, friska sjöar.
Hos oss påträffas tuvsträfse i skyddade vikar i Östersjön men arten är egentligen en sötvattensart och påträffas utspritt i södra Europa mellan Medelhavet och Storbritannien samt i Irland och Tyskland. Tidigare påträffades tuvsträfse även i Afrika och delar av Asien.
Tuvsträfse betraktas som en främmande art för Östersjön. Till Östersjön tros arten ha kommit bland sanden och stenar i fartygs barlast, troligtvis redan för ett par sekel sedan. Någon nykomling i Östersjön kan vi inte prata om med andra ord.
Tuvsträfse likt övriga kransalger i Östersjön trivs i grunda och skyddade havsvikar och behöver vatten av god kvalitet för att trivas. Något som har starkt bidragit till att tuvsträfset är så ovanlig i våra vatten idag.
Kransalger bidrar till att stabilisera det gyttjiga sediment som finns i våra havsvikar och tar effektivt upp näring ur vattnet. Något som bidrar till att vattnet hålls klart i vikar med mycket kransalger. Kransalgsängar är dessutom ett viktigt uppväxthabitat för många fiskarter och livsmiljö för många ryggradslösa djur. Kransalger är dock känsliga för vågor och vind liksom livlig båttrafik är ett verkligt hot.
Vår största tångart, blåstången, känner de flesta till. Blåstången hör till brunalgerna och är egentligen en marin art.
Blåstången är mycket anpassningsbar och ur en mycket kort tidsperiod (ca 8000 år), ur ett evolutionärbiologiskt perspektiv, har blåstången anpassat sig till brackvattensförhållandena i Östersjön. Samtidigt har blåstången mist förmågan att överleva lite längre torrläggning och infrysning som artfränderna utanför Östersjön får utstå regelbundet p.g.a. tidvatten.
Blåstången påträffas upp till Kvarken där salthalten är endast kring 4 PSU.
Östersjön är p.g.a. den låga salthalten ett artfattigt hav. Marina arter har svårt att klara sig i dessa låga salthalter medan sötvattensarter har svårt att tåla de låga salthalterna. Det finns därtill endast ett fåtal egentliga brackvattensarter. Blåstången fyller en viktig funktion i Östersjön då den är den enda stora fleråriga brunalgen med stor utbredning i Östersjöns kustvatten.
Blåstången kan liknas vid träden i en skog, ibland kallas även blåstången för ”Östersjöns skog”. I ett blåstångsbälte bildar blåstången trädskiktet medan mindre makrofyter bildar buskskiktet. På blåstången kan det dessutom växa olika typer av påväxtalger. Blåstången bildar således en mycket komplex livsmiljö som är viktig som skydd och födoställe för en rad olika fiskyngel, snäckor, kräftdjur och insektslarver.
Eftersom blåstångsbältena är så viktiga områden under många organismers uppväxt kallas blåstången även ibland för ”Östersjöns barnkammare”.
Utan blåstången skulle klipp- och stenbottnar i vår skärgård vara betydligt artfattigare. Blåstångens betydelse för Östersjöns ekosystem går inte att underskatta och blåstången betraktas som en av nyckelarterna i Östersjön.
Under optimala förhållanden går det att hitta blåstång ner till 10–12 meters djup. Numera påträffas blåstången sällan djupare än 3 meter.
Övergödningen och dess följdeffekter har gjort att blåstången idag har det betydligt svårare att klara sig idag jämfört med 1950-talet då Östersjön ännu var välmående. Övergödningen bidrar till att Östersjöns vatten har blivit grumligare, detta innebär att solljuset inte längre når ner så långt under vattenytan.
Blåstången är likt landlevande växter också beroende av solljus. Övergödningen har även bidragit till att de näringsälskande och snabbväxande trådalgerna har ökat. Trådalgerna gynnas också av de högre temperaturerna som klimatförändringen har fört med sig. Trådalgerna kan täcka klippor och stenar och hindrar på detta sätt blåstången från att fästa sig på klipporna och stenarna. Trådalgerna kan även växa direkt på fullvuxna blåstångsindivider och helt täcka in blåstången och på så sätt blockera solljuset. Blir det riktigt illa kan blåstången kvävas under trådalgerna.
Blåstången används idag ofta som indikatorart för att beskriva situationen i Östersjön. Det har nämligen visat sig att djuputbredningen hos blåstången är en god indikator som kan användas för att beskriva den ekologiska statusen i Östersjön.
Som art klassas blåstången i den senaste rödlisteklassificeringen i Finland som en art som nära hotad (NT). Medan blåstångsbältena som livsmiljö bedöms som starkt hotade (EN).
Bandtången eller ålgräs som den också kallas är den enda marina kärlväxten i Östersjön. Den kan alltså likt landlevande växter blomma och sätta frön.
Bandtången är den mest utspridda marina kärlväxten på norra halvklotet. Hos oss här inne i Östersjön sker förökningen nästan uteslutande könlöst med hjälp av krypande jordstammar. På detta sätt kan bandtången klona sig och bilda kolonier på över 100 meter som är mycket gamla. På Åland har över 1000 åriga-kloner av bandtång påträffats.
Bandtången är lätt att känna igen med sina bandliknande blad som kan bli upp till en halv meter långa (oftast 20–30 cm) och kan bilda täta gräsliknande mattor. Hos oss påträffas bandtången oftast på sandiga bottnar.
Bandtångsängarna producerar en rad med viktiga ekosystemtjänster och är mycket viktiga för de grunda kustekosystemen i Östersjön. Bandtångsängarna uppvisar egenskaper som är jämförbara med tropiska skogar på land.
Förmågan att växa på mjuka bottnar gör att bandtången skapar en livsmiljö som är tredimensionell och komplex på ett område som annars skulle bara vara en slät botten. Bandtången skapar således en livsmiljö för en myriad av växter och djur som kan använda bandtångsängarna för skydd, födosök och uppväxtområde.
Ofta är artrikedomen i en bandtångsäng tio gånger högre än på obevuxna sand- och lerbottnar.
Bandtången är även bra på att ta upp näring ur vattnet och bidrar således till att motverka övergödningen.
Globalt sett är bandtångsängarna även mycket effektiva kolsänkor som är att jämföra med de tropiska skogarna då det kommer till lagring av kol. Bandtången likt blåstången räknas till en av nyckelarterna i Östersjön.
Bandtången är dock hotad idag. Enligt den senaste finska rödlistan är bandtången klassad som en art som är nära hotad (NT) medan bandtångsängar som livsmiljö klassas som sårbar (VU).
Övergödningen och speciellt övergödningens följdeffekter i form av grumliga vatten som begränsar bandtångsängarnas djuputbredning i kombination med de ökade mängderna trådalger som kväver bandtången anses vara de största orsakerna till att bantångsängarna idag är hotade.
Vildapeln förekommer bara på Åland och i Åboland i Finland. Den klassas som en hotad art och är fridlyst i hela landet.
Den trivs i frisk, näringsrik, och gärna något kalkhaltig mark. Den hittas i glesa lövskogar, lövängar, vägrenar, lundar, hagmark och rasbranter, och trivs bra bland betande djur. Den blommar i maj-juni.
Vildapel korsar sig gärna med andra odlade och förvildade äppelsorter och äktheten kan därför vara svår att bestämma.
Skogsalmen är sällsynt i övriga landet. Den har använts som snickarträd och användes bland annat på segelfartygen till bordläggning på båtar.
Den förekommer främst på Åland och i södra Finland. Den klassas som en hotad art (hotas främst av almsjukan) och är fridlyst i hela landet.
Skogsalmen är ett lövfällande träd som kan bli mellan 15-25 m högt. Den trivs bäst i friska och torra lundar, gärna i stenig mulljord. Den blommar i april-maj före bladen slagit ut.
Skogsalmens hårda, hållbara ved gör den lämplig för möbeltillverkning.
Idegranen är tämligen unik för Åland i landet, och är skyddad.
Den förekommer enbart på Åland i Finland i naturenligt tillstånd. Idegranen är ett giftigt, långsamväxande och långlivat barrträd eller buske. Den är inte särskilt vinterhärdig. Den trivs på fuktig, skuggig plats i frodig mark.
Idegranen är klassad som en nära hotad art då antalet individer minskat tydligt. Den hotas främst av bebyggelse och att sammansättningen av träd i skogarna förändras.
Dess virke är eftertraktat virke för finare snickerier.
Kuriosa om idegranen: numera utvinns ämnet taxol ur idegran för att tillverka cancermedicin mot bla. äggstocks- och bröstcancer.
